Vi är nog många som kan skriva under på allt det där!!!

Här är en till som är ordentligt trött på mitt handikapp!! Att aldrig (nästan) tas på allvar, att bli behandlad för mindre vetande.

Å trött på att höra att det är mitt ansvar att vänta det till fördel för mig!

En till! Jag tror mig minnas hur det var att höra ordentligt som barn innan dessa förbaskade hörselproblem gjorde sig påminda… Känner igen mig så himla väl i både inlägg och kommentar. Hörselproblem är otroligt jobbiga.

Hörselskadan är en del av oss (en viktig del till och med, men tanke på hur mycket besvär den ställer till med) men den är inte hela vår person. Tänk på att du har stor mängd andra bra, viktiga och intressanta egenskaper.

Vi kommer inte ifrån våra hörselskador. De kommer alltid att finnas där och det vi kan göra är att hantera dem så gott det går. Jag är fullt övertygad om att man kan få en massa trevliga upplevelser i livet trots höselskada. Du frågar inte om råd, men jag vill ändå tränga mig på med två tips som hjälper mig att orka med avigsidorna av hörselproblemen. Ett, ställ krav på omgivningen, för det är inte alls bara upp till dig att se till att det fungerar. Många kan tänka att hjälpa till om de bara visste hur. Två, sök dig till personer som har en positiv attityd. Det kommer alltid att finnas personer som inte tar hänsyn till att man är hörselskadad, eller som inte kan se personen bakom hörselskadan, men det är inte alls säkert att du måste umgås med just dem. Lägg din tid på de du vill ungås med.

Heja dig, Cajsa, och se till att du får göra det du vill trots hörselskada!

Skriver under jag med. Dock har jag ingen hörapparat.

Håller med jag åxå. Det är jobbigt ibland… och särskilt nu sedan hundarna tuggade sönder hörapparaten, och jag inte hade någon försäkring som täcker…. och jag har inte råd att skaffa en ny för tillfället. Man känner sig utanför.

Näää Maja2 - det är för jäkligt att du ska drabbas så!!

Finns det ingen hjälp alls för dig i den situationen? Inte ens en beg. app. som du kan låna?

Jag blir alldeles bestört att läsa - jag skulle inte klara mig en dag utan min h.app.

Ska man ta extra försäkring för apparaterna?

Jag har en liten trälåda (köpt på loppis för en tia) på sängbordet, som jag lägger ner apparaten i när jag ska sova.

Känner precis likadant. Är helt döv på ett öra men hör bra på det andra.

Eftersom jag hör på det ena örat så säger många att det är väl inte så farligt. Men det är urjobbigt. Det värsta är när många pratar samtidigt.

Och att inte höra var ljud o röster kommer i från är fruktansvärt störande!

Att ha ett handikapp som inte syns är jobbigt! Kram på er!!

#5 Ja,  om jag hållit tyst om att hundarna tuggat sönder den, så hade det kanske funkat… men jag sa ju som det var.

Jag har en apparat med inbyggt brus pga tinnitus och Meniëres sjukdom… så det är en speciell apparat…

Det var när jag duschade, la ifrån mig apparaten på handfatet, men den halkade ner på golvet, och en av hundarna fick tag på den… SURT

Vilken otur, Maja! Hoppas att det löser sig. Verkligen inte kul att vara utan hörapparat.

Vad skönt ändå att se att det finns fler som förstår vad man går igenom!

#2 Nej jag bad inte om råd, men det är välkommet och uppskattat ändå.  Det där med att ställa krav är så svårt… Jag är en sån där som inte vill vara till besvär för andra. Men jag vet att jag borde vara tydligare.

#4 Men ush! Det måste vara fruktansvärt att vara utan den.

#6 Jag har också bara hörselskada på ena örat. Jag är inte döv men jag hör inte vad folk säger om de pratar i vänsterörat, och precis som du säger så försvinner "djuphörseln" (jag kallar det så för man säger ju "djupseende") och det är ju mycket jobbigare än man kan föreställa sig om man inte har upplevt det själv. Prata med flera samtidigt är bara att glömma, och även om det bara är med en så måste man anstränga sig till max om det är minsta störande ljud i bakgrunden.

En annan sak jag tycker är skitjobbigt är att behöva luta mig nära folk för att höra. Jag gillar inte närgågna människor och är rädd för kroppskontakt. Och plötsligt blir jag en närgången människa själv.

#9 Ja, att ställa krav är inte lätt. Det känns på något sätt som att det borde vara mitt ansvar att anpassa mig. Jag har själv svårt för det, och speciellt om jag inte vill hamna i centrum. Det kan kännas som att jag drar onödigt med uppmärksamhet till mig om jag påpekar något.

I vissa situationer där det rör sig om viktig information är det lätt att ställa krav tycker jag. Det är självklart att jag ska kunna sätta mig så att jag hör på ett möte, eller be kollegan upprepa 20 gångger, eller skicka ett mail, om så behövs. Det får de ta. Det är sådant de måste ställa upp med om jag ska kunna göra ett bra jobb. Däremot är det fullständigt hopplöst att göra något åt alla sociala tillfällen där jag blir utanför. Man kan inte be alla på en födelsedagsfest att "vill ni vara snälla och tala en i taget, och slamra inte med besticken!". Ett annat tillfälle är när folk inte pratar direkt till mig, utan med varandra. Det kan vara tonårspojkarna i extrafamiljen som sitter vid frukostbordet och skojar om gårdagens dataspelande. Det är klart att jag vill kunna följa med i samtalet, men jag har ju egentligen inte med saken att göra och kommer att fördärva hela flödet i det skämtsamma tjafsandet om jag skulle kräva att de upprepar en taget vad de säger. Det kan också vara svårt att höra tillräckligt mycket av ett samtal för att veta om man kan bryta in, och i så fall hur, eller om samtalet är mer privat. Att inte kunna höra ordentligt är verkligen ett stort hinder för sociala kontakter.

Om jag ska avsluta med något positivt så är det att ofta handlar det inte om komplicerade saker. Folk har mer tålamod än man kan tro. Att vi inte hör är också ett irritationsmoment, och då kan det finnas stora vinster med att våga ställa krav eftersom man faktiskt får till bättre kommunikation (eller kommunikation över huvud taget!).

Japp, jag lutar mig också fram för att höra, och det är alltid lika jobbigt när man märker att man har kommit för nära. Man kan kompensera ibland genom att be den som pratar att prata högre, eller använda volymkontrollen på hörapparaterna. Konferenssystemet jag har på jobbet är toppen, för då kan jag lägga mikrofonen så att den ligger bra till, och själv sätta mig precis var jag vill.

Hej,

Jag skriver också på!

Det är alltid svårt när det inte syns på utsidan.

Jag har inte haft problem så länge, eller jo, har alltid haft sänkt bashörsel.

Fick diagnosen dubbelsidig meniers för ca 1 år sedan och har sedan dess velat lära mig teckenspråk.

Jag är bara 27 år och vill inte sluta ha ett normalt liv där man prata med andra.

Har någon här lärt sig teckenspråk?

Finns det någon utbildning som inte kostar så mycket då man har ett handikapp?

Samma här…

Helt döv på vänster öra och nu har jag dragit på mig en öroninflammation på höger som korkat igen hela örat så nu hör jag inte ett skit…å så gör det jäkligt ont med…

Krya på dig JohannaMax!

#11 Har du kollat med hörselvården om teckenspråk? Har inte lärt mig själv på grund av streesigt jobb vilket inte lämnar någon tid över. Ett problem är att hålla kunskaperna aktuella efter att man har lärt sig.

#13

Jag har en mamma son jobbat inom dövpsykiatrin i 40 år så kundskaperna kan jag underhålla, men vi kommer att slå ihäl varandra om hon ska lära mig..haha

Jag är alldeles ny här. Jag har hört dåligt länge men har svårt att skriva/tala om mig själv som hörselskadad, även om det är det jag är. Håller verkligen med er om vad ni skriver, även om jag inte upplever att jag inte tas på allvar. Men jag kan känna att folk omkring mig blir irriterade och störda när jag säger "va", hela tiden, hör fel och inte svarar på tilltal. Trött på att behöva fundera på om det valda kafét för kompisträffen funkar eller om jag ska föreslå ett annat ställe osv. Jag har börjat försöka läsa på läppar, vilket verkligen hjälper mig ibland, men endast då jag åtminstone kan höra delar av samtalet. Jag skulle vilja bli ännu bättre på att läsa läppar och undrar om någon har något tips på hur jag kan gå tillväga? Jag ska visserligen opereras snart, men det är inte säkert att operationen ger mig hörseln tillbaka, utan risken är väl att jag så småningom hör ännu sämre, och då vore det praktiskt att kunna läsa folk istället för att höra dem

#15 läppläsning är mycket enklare när man åtminstone hör lite av samtalet. Vissa bokstäver som "h" syns inte vid avläsning. Tipset jag fick från min audionom var att titta på nyheterna och sänka ljudet tills man bara nästan hör vad som sägs och träna på att avläsa nyhetsuppläsarna. Kolla med hörselvården om de har kurser där det ingår. Lycka till med operationen! Hoppas den hjälper.

Jag har alltid haft sämre hörsel än normalt, ända sedan födseln. Men jag fick mina hörapparater först när jag var 25 år gammal. Det var en chock för mig att höra alla dessa ljud…löv som prasslar, datorer som surrar, skor som låter när man går, fåglar….

Först idag, nästan 10 år senare så har jag börjat bli vän med de nya ljuden i min värld. Men det har tagit lång tid och många många tårar…

jag skriver också på. speciellt en grej som många nämne var att tas som att man är trög, fast egentligen kanske man missuppfattat något pga att man inte hört. Jag skulle tro att vi hörselskadade är väldigt snabbtänkta egentligen, eftersom man hela tiden måste koppla ihop en massa ledtrådar för att förstå. Men ändå ska man tas som man är dum i huvudet. och få en massa suckar för att man frågar om. och om man inte frågar om blir folk sura för att man låtsas hört, för då verkar man ju ointresserd. Det som många inte verkar förstå är att dålig hörsel medför så mycket mer än att man kanske inte hör låga ljud.

och ja, teckenspråk är en bra idé att lära sig. jag kan bara litegrann som jag lärt mig på egen hand. men jag har alltid legat på gränsen till godkänt och tyckt engelska och spanska varit för svårt. men teckenspråket gick in direkt! därför fick jag motivation att fortsätta, och nu förstår jag det mesta av vad de säger i de tecckenspråkiga barnprogrammen. Det fattasbara någon att teckna med… teckenspråket är jätteenkelt jämfört med andra språk tycker jag. om man vill träna kan man gåin på:

http://www.ur.se/Produkter?fixedfilter=ur_subject_level_one%3Bteckenspråk

http://www.svtplay.se/teckenladan

Känner också igen mig! Man känner sig så uppgiven vissa dagar så man vill bara gå hem och gräva ner sig.

Har nedsatt hörsel på båda öronen pga otoscleros, och har nyss varit och provat ut HA. Får dem i början av juni, så jag hoppas att de ska underlätta vardagen, har dock förstått att det kan vara svårt att vänja sig vid att ha dom.

Har märkt med mig själv att jag drar mig undan och deltar inte i diskussioner om jag inte måste, just pga att man inte hör. 😕

Varje dag är olika, ibland är man positiv och orkar kämpa men ibland får man en svacka och man vill bara ge upp, gråter och är jättetrött på alltsammans. Man känner sig också så ensam om problemet, men det ÄR man ju inte trots allt.

Men vi kämpar vidare! 👍

#19 En sak som kan hjälpa lite är att umgås med andra hörselskadade. Eller varför inte lära sig TSS eller teckenspråk - bara för att öka möjligheterna en liten aning till kommunikation. Hörselvården har påsen del ställen kurser där man får träffa folk i liknande ålder och utbyta erfarenheter. Bara att träffa andra som faktiskt förstår någon gång då och då kan göra det lättare att kämpa vidare när det strular. HRF är en annan plats där man kan träffa hörselskadade.

#19 Ja, så är det verkligen. Vissa dagar vill man bara gråta för att det är så sjukt jobbigt att hela tiden behöva anstränga sig för att kunna ha en vanlig konversation. Och jag drar mig också undan, för jag orkar helt enkelt inte alla dagar.

Visst är det bra att det finns föreningar och HRF och så, det är bra att kunna träffa andra i samma situation. Men jag upplever att det jobbigaste är vänner och kollegor, de vet om min hörselnedsättning och mina stora tinnitusbesvär, men de förstår inte (och det kan jag inte heller begära att de ska göra).

Men så finns det även de där bra dagarna!

#21 Valet av vänner och kollegor kan man till viss del påverka. Jag har jobbat på rena mardrömsställen med en chef som direkt utnyttjat hörselnedsättningen till att trycka ner mig, och jobbat på ställen där folk är trevliga men inte förstår. Numera har jag fantastiska kollegor som faktiskt har en avslappnad attityd och som är väldigt stöttande, även om det så klart finns gränser även här. Jag har tappat en del vänner som inte kunde begripa varför det inte går att promenera och prata samtidigt, eller som inte är beredda att i första hand kommunicera via e-post snarare än telefon. Jag träffar oftare vänner enskilt eller i små sällskap snarare än större grupper. Men det finns faktiskt schyssta personer därute som är beredda att gå en bra bit till förståelse. Sådana som inte blir irriterade för att du frågar om, utan som ser det som ett tecken på att du tycker att de de säger är viktigt och att du vill kommunicera. Jag säger inte att det kryllar av sådana personer, och inte att det går att byta ut sin bekantskapskrets utan vidare. Det kräver ofta fortfarande en stor insats från din sida att förklara vad som behövs för att du ska kunna vara delaktig. Men om du får in några sådana personer i ditt umgänge så kommer det att bli lite lättare att stå ut med de som inte begriper alls. Familj är däremot betydligt svårare. Vad gör man om maken vägrar lära sig TSS, föräldrarna gör sura miner när man vill ha textning på tv:n, och ingen i släkten bryr sig om att prata med en när man inte hör något vid bordet vid någon högtid? Hursomhelst, vi har rätt att kräva mycket av omgivningen. Det är ok att säga till kompisen att vi träffas på ett annat cafe eftersom det är lugnare där. Det är ok att säga till chefen att jag vill ha kopia på informationen via e-post för att jag vill vara säker på att jag inte missat något. Det är ok att säga åt kollegorna att inte prata i mun på varandra, dagligen om det behövs. Ja, andra kan ibland behöva få prata på som "vanligt". Det är dock så att du inte kommer att höra normalt vad du än tar dig till. Om dina vänner vill ha en nära relation till dig måste de anpassa sig. Din uppgift är att vara tålmodig och fråga om, skaffa hörapparater, föreslå saker som kan underlätta, men det är de som i slutändan ska anpassa sig. Är de inte beredda att göra detta så är de inte speciellt intresserade av att behålla en nära relation. Trappa ner kontakten en aning i så fall, och var noga med att fylla på med andra vänner som gör sig besväret. Tänk efter, struntar du i dina vänner för att de exempelvis bryter benet och inte kan hänga med ut, eller för att de går igenom en skilsmässa och kanske inte är på toppenhumör? Hur skulle världen se ut om vi bara umgicks med dem som är perfekta? Vi tar oss tiden att prata med vännen som har brutit benet eftersom vi gillar honom i allmänhet. På samma sätt kan en hörselskadad hitta vänner som inte ser det som en stor uppoffring att anpassa sig utan som tycker att det är naturligt att man anpassar sig till varandra. Det är inte lätt, och det vimlar av oförstående personer, men låt inte det stoppa dig från att hitta på trevliga saker. Jag förstår frustrationen. Det är förbaskat jobbigt när man stöter på taskiga attityder, och det gör man ofta, men kräv mer och satsa på positiva kontakter. Du är inte en sämre person bara för att du inte hör, oavsett vad någon oförstående tycker. Du kan allt du kunde tidigare, förutom att höra bra.

#22 Mina riktiga vänner har verkligen försökt att anpassa sig efter mig på många sätt. De kan säga att "ska vi inte gå till den resaturangen och äta i stället, det är lugnare där", eller fråga om jag vill byta plats när vi sitter i en grupp och pratar för att jag inte ska behöva sitta på kanten utan mer i mitten. Har en syster som ofta tänker snabbare än vad jag själv gör (vi umgås mycket i samma vänkrets) när det gäller placering vid bord eller ljudmiljöer. Och det är bra, men jag vill ju inte heller vara till besvär kan jag känna, även fast ingen upplever det särskilt besvärligt att byta plats till exempel. Och min familj är mycket bra och stöttande, min man vill att jag ska lära mig TSS för att "vara på den säkra sidan" om något skulle hända.

Det är nog värre med bekanta och kollegor tycker jag. Jag förklarar och berättar, men jag kan inte förvänta mig att de ska förstå hur det är, men jag vill nog gärna att de visar lite förståelse ändå, över att det kan vara mycket svårt för mig i vissa situationer.

Det du skriver i början om en oförstående chef har jag också varit med om tidigare. Min dåvarande chef ifrågasatte min hörselnedsättning samt om hörselkliniken och min audionom var något att lita på. Min hörselklinik är Rosenliúnd som tillhör Karolinska sjukhuset. Jag vart jätteledsen när chefen inte trodde på mig. Detta slutade i utbrändhet och byte av arbetsplats för mig.