Tänk på att folk blir mer och mer upplysta när det gäller bland annat hörselskador. Skaffar du barn nu så går det ju cirka 8 år innan skolan börjar och då har vi nått ännu längre.

Jag har nog inte tänkt som du, mer än undrat om det är genetiskt med hörselskada. Hur stor är risken att mina barn blir hörselskadade etc?

Men det är som LeffeD säger att upplysningen och toleransen har blirivt bättre. Tex så har min kompis systerdotter börjat skolan nu(vet inte exakt hur gammal hon är) och dom har teckenspråk på schemat :) Jag blev så chockad när hon berättade det för mig. Men vad bra tänkte jag då. :) Om man kan upplysa "små" barn så tror jag att till slut kommer mobbningen vara nästan hellt borta.

Jag själv har aldrig, vad jag kommer ihåg, blivit direkt mobbad för min hörselskada. (förutom av 1-2 killar som inte har något mellan öronen, detta var i 5:an eller 6:an). Idag så är skolpersonalen mer "utbildade" eller vad jag sak säga i hörselskador. Och är dom inte det så får man berätta det. Jag fick en "speciallärare" när min hörselläkare bestämde sig för att jag skulle ha hörapparat, och hon är verkligen guld värd. Hon informerade alla mina lärare i skolan och mina klasskompisar, de fick testa hörapparater och så. Hon följde mig tills jag gick ut gymnasiet. Och där hade hon också genomgång med både lärare och elever. Det ser säkert olika ut beroende på var i sverige man bor. Okunskapen är något vi själv måste vara med och utrota tycker jag!. Man kan inte bara lita på andra.

Men nu när jag läst ditt inlägg och tänkt lite mer på det så tror jag inte min hörselskada kommer hindra mig att skaffa barn. (trots att det finns en del hörselskador på ena sidan av släkten.) Varför skulle det egentligen?

Oj det blev ett långt sva, hoppas du orkar läsa endå ;P !

Tack… Nu är det tyvärr så att just det du beskriver, med information till lärare och elever, att de fick testa hörapparater osv. är just det jag inte orkar gå igenom igen. Visst, det kan skötas mer eller mindre snyggt, men för mig gjorde det bara att jag kände mig som en alien. Eller rättare sagt som att alla andra tyckte att jag var en alien fast jag själv visste att jag innerst inne var precis som de. Och då menar jag inte att jag blev speciellt mobbad av andra barn utan att lärarna fattade noll. Det pumpades ut information om hörselskador i allmänhet, men det faktum att spektrat mellan att vara döv och normalhörande är minst sagt brett glömdes bort. Trots allt klassas min hörselnedsättning som lätt, men varje gång jag fick en ny lärare verkade hen tro att jag var döv eller närapå. Visst lyckades jag få de flesta att revidera sina förutfattade meningar efterhand men det krävde jobb och energi från min sida. Jag hade extrem prestationsångest under skoltiden, då jag förväntades ha svårt för mig var jag "tvungen" att kompensera genom att istället vara bäst. Och en del av mig, som jag inte är stolt över, är arg på mina föräldrar för att jag fått hörselskadan orsakats av dem (den ena bar på anlagen, den andra lät det ske…). Därför tror jag inte att jag skulle hantera särskilt bra att ett barn ärver samma sak av mig, vilket skulle drabba barnet.

Jag tycker det är synd att du känner så :(

Nu vet jag ju inte hur gammal du är och så. Men när mina kompisar fick genomgången så hade dom absolut inga problem som hellst. Dom var frågvisa och visade hänsyn till mig. Min hörselskada är nog "medel", jag "funkar" utan mina hörapparater, men hade "funkat"bättre med :P

Jag tror tolleransen ändras hela tiden.

Jo, jag jobbar på att komma över det typ… Vet inte riktigt varför just jag reagerat så inihelvete negativt på de insatser som fanns. Det är komplext. Jag gick i skolan på 80- och 90-talet, men jag vet inte om mina upplevelser är så mycket relaterade till tidsandan som till de specifika personer (lärare mest..) jag hade med att göra. Det var inte så att jag blev speciellt mobbad för det och jag fick en jävla massa hänsyn, men den var helt missriktad då den bara fick mig att känna mig utpekad. Förstår inte hur vissa lärare tänkte när de t.ex. uppmanade klassen att vara lite tystare för min skull. Hade det inte räckt att säga åt dem dämpa sig? Det måste man väl med alla klasser i låg- och mellanstadiet? Eller be dem prata högt och tydligt? Det hade väl varit bättre om jag fick lära mig att säga till själv? Nu gjorde jag istället allt för att dölja min hörselnedsättning och skulle aldrig drömma om att be någon ta hänsyn till den, i många, många år… Vägrade ha hörapparater också. Nu när jag faktiskt skaffat det inser jag att de trots allt gör mig MINDRE annorlunda. Visst, jag har klarat både skolan och arbetslivet utan, men varför göra det svårare för sig?! Jag är övertygad om att jag inte haft såhär svårt att acceptera att jag hör dåligt om jag inte blivit utpekad varenda jävla dag (typ..) när jag var liten.

.. och när jag protesterade och var ledsen över hur jag blev bemött fick jag höra att jag var otacksam. Jag är helt för att barn med funktionsnedsättningar ska få adekvat, men är det adekvat när det inte tas någon hänsyn till hur man fungerar som människa? Mina behov av att inte bli utpekad var betydligt större än mina behov av att klassen skulle vara tyst.

Jag kan inte säga till dig att jag förstår dig till 100% när det gäller skolsituationen. Och det hade varit helt fel av mig att säga det också.

Men jag vill endå påpeka att det är annorlunda "idag". Jag förstår att jag inte kan få bort din tvivlan sådär bara.

Jag har alltid varit ett öronbarn, men fick inte "speciallärare/hörsellärare" förren jag gick i mellanstadiet (2003-4 något). Det handlar ju också om hur man är som person själv. Är man stor i truten(som jag) så är det kanske annorlunda. Visst har jag tyckt det har varit pinsamt vissa gånger, men jag har nog aldrig kännt mig utpekad på något vis. Och som du nämner om hur lärarna borde ha gjort- så gjorde mina, och dom har varit i blandade åldrar.

Då anser jag lite att dina föräldrar borde pratat med dina lärare om det du nämner i #6. Ett barn klarar inte allt. Och det är också oerhört "elakt"(hittar inte rätt ord nu när jag skriver) att kalla dig otacksam för att du berättar hur din känner.

Det känns kanske bättre för dig att prata om det så här?

De flesta menade nog väl. Inte alla, men de flesta. Misstaget var att de inte kunde/ville försöka förstå min uppelevelse av situationen. Sedan ska jag tillägga att det fanns lärare, speciellt i högstadiet och gymnasiet, som inte en enda gång skrek ut om mina hörselproblem inför andra. Tyvärr är det ju de som gjorde fel som satt djupast spår…

Ja, förhoppningsvis finns bättre kunskaper både om hörselskador och förhållningssätt idag. Men anledningen till att jag inte vill föra min hörselskada vidare till ett barn är inte att jag är orolig över hur barnet ska bli bemött utan för att jag inte själv har accepterat min hörselskada fullt ut och hur detta skulle  påverka barnet.

Okej, jag tycker det är så synd att du blivit behandlad fel. Det gör jag verkligen! Men det finns ju inte mycket att föra i dagens läge på den sidan. Inte annat än informera.!

Ok, ja då är det ju svårt om man inte själv har accepterat det. Men jag hoppas verkligen du kommer underfund med dig själv och accepterar det, speciellt om du egentligen vill ha barn. Jag hoppas det är någon annan som vågar sig på att svara här också så du får fler perspektiv på det :)

Haha, ja det krävs visst mod för att säga något om det här. I allmänhet blir det väldigt tyst när jag säger hur jag känner inför att skaffa barn och varför. Å andra sidan är det bättre än att säga något ogenomtänkt. Tack för din infallsvinkel iaf! Men några barn blir det nog inte här oavsett vad någon säger,,,

Ja det gör det verkligen.

Jag önskar dig all lycka , och som sagt hoppas jag någon annan blandar sig också ;P

Tack! Creds till dig som är modig iaf! Jag vill tillägga att jag på det stora hela inte är en så ångesttyngd person som jag kanske framstår som här. Det är verkligen mina svartaste tankar jag skriver om ovan, som tur är tar de vanligtvis inte upp avsevärd tid och energi för mig. Men visst är det jobbigt ibland…

Gud! när jag läser det du skriver känns det som att läsa om sig själv. jag kännr exakt som du. (förutom det där med barn kanske)  Hela tiden när jag var mindre kändes det som att vuxna på dagis och i skolan såg mig som enbrt en hörselskada. Jag har alltid varit lite tankspridd och suttit och pratat med mig själv mycket i huvudet när jag inte orkat koncentrat mig. Det har vuxna alltid reagerat på ända upp i högstadiet. och tagit upp med ina föräldrar. greje är att dom tar för givet att det är pga hörseln, men jag gillar att tänka, ibland tänker jag helt enkelt bara för mycket.

när jag var mindre kände jag exakt som du beskrev. på varje utvecklingssamtal när ämnet togs upp kollade jag åt ett annat håll och svarade "mm" "nej jag hör allt" även om det inte var sant, för jag ville inte prata om det. det pratades om att en hörselpedagog skulle komma till min klass. och jag hade ont i magen i flera veckor efter jag fick veta det. jag bad boktavligen till gud att han inte skulle komma. det värsta som kunde hända.

när vi skulle byta platser i ettan fick de som alltid satt tillsammans turas om att sitta vänd frammåt. men min lärare bestämde att jag skulle sitta frammåtvänd fast jag hade gjort det vid förra bordet. Då blev en kille vid mitt bord skitsur för det var egentligen hans tur.  "meh! det är min tur! varför ska hon sitta frammåt!?" då fick jag också  panikont i magen . ingen fick veta att jag hörde dåligt. men som tur var svarade min fröken bara "för hon måste. och jag bestämmer."

jag har också känt mig för uppmärksammad många gånger och det har gjort att jag precis som du känt extra press att prestera. mest har jag noglåtit bli att fråga om när jag inte hört. jag känner liksom att om jag frågar någon som inte vet omm att jag hör dåligt tar den det som "vem som helst missar saker ibland" och tänker inte så mycket på det.

Medan om jag frågar någon som vet om min hörselskada kommer den att tänka "oj jag måste prata tydligt HON HÖR SÅ DÅLLIGT! hon hör dåligt hon hör dåligt, nu märkte jag att hon hon hör dåligt" Jag går snart ut grundskolan och det är inte lika mångs vuxna som vet om det nu. Jag känner mig friare, även om det kanske skulle bli enklare för mig om vissa lärare visste om det. Men det tar stopp någonstans, jag kan inte berätta det. jag tycker tillochmed det är jobbigt att prata med familjen om det (där två personer hör värre) Det kanke är därför medelandet blev så långt, jag kan inte prata med någon.

men det du skrev om barn. jag vet, det är allra jobbigast när man är liten, med all den specialbehandling, att aldrig få känna sig som andra. att vara "fel" men jag är glad att jag lever, och faktiskt mitt syskon växte också upp på 80 talet med en hörselskada, och det var annorlundare då. jag har också en lätt hörselskada (gränsen till hörapparat) jag vet inte hur dåligt du hör, men om du förövrigt villl ha barn tycker jag inte hörselskadan ska hindra dig. Du själv hade ju inte funnits, inte jag, min pappa eller hans mamma hade funnits om våra föräldrar tänkt så. det finns bra teknik och det går att leva ett bra liv ändå.

men som sagt, man ska bara skaffa barn om det känns rätt.