När många pratar hör jag inte
När jag säger ”Förlåt, jag hörde inte” för andra eller tredje gången blir svaret nästan undantagslöst irriterat och onödigt högljutt. När man inte hör, måste fråga om och bemöts med irritation blir man, uppriktigt sagt, ledsen. Så beskriver alla med hörselnedsättning sin situation.
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/06/12/nar-manga-pratar-hor-jag-inte/
Oj, oj, oj vilket struntprat i ledaren. Jag håller faktiskt inte med skribenten alls, utan snarare HRF.
Det är inte valfrihet om det krävs egna pengar för att få hörapparater som fungerar bra. Det betyder att man har valfrihet om man är rik, men inte om man är fattig.
Ludviksson skriver att man som patient själv kan avgöra vilken hörapparat som är bäst, och det stämmer inte. Det är svårt att avgöra hur bra eller hur dåligt man hör i en viss situation på egen hand. Det finns mycket forskning som visar att man inte subjektivt kan höra skillnad på kvalitén på hörapparater, utan att man snarast påverkas av den information som audionomen eller utprovaren ger. Valfrihetsreformen innebär bara att man blir utlämnad till reklamen från tillverkarna för att fatta sitt beslut. Reklam som inte är objektiv eller rättvisande. Som patient har man ingen möjlighet att avgöra vilket företags brusreduceringsfunktion som är effektivast med hänsyn till den speciella hörselnedättning man lider av.
Det finns en mängd olika slags problem när det gäller offentlig upphandling av hörapparater. Ett bekymmer är till exempel att det blir många överklaganden. Ett annat är att man som patient eventuellt inte får den allra nyaste modellen som kom ut för några månader sedan. Fördelarna är dock många och ska inte underskattas! Genom att landstingen är en stor kund kan de köpa in hörapparater av bästa kvalité mycket billigt. Ett litet privat företag kommer aldrig att bli erbjuden att köpa hörapparater till samma pris som landstinget eftersom som de är en mycket mindre kund. Det innebär att man kan hamna i den situationen att man köper en sämre hörapparat privat till ett dyrare inköpspris än vad man hade kunnat få via landstinget till ett billigare inköpspris - samtidigt som man själv får betala extra pengar eftersom hela summan inte täck av pengen man får till inköp. De som gör inköp åt landstingen vet vad de sysslar med och kan utmärkt kvalité på hörapparaterna de köper in. En privat klinik är (ofta) snarast intresserade av vilka hörapparater som de kan tjäna mest pengar på att sälja.
En privat klinik kan heller inte få den den viktiga överblick över patientbehov som ett landsting får eftersom de har färre kunder. Ett landsting kan erbjuda bra service eftersom de har en stor ström av patienter och därmed får empirisk erfarenhet vad som fungerar för olika patientgrupper. En privat klinik har helt enkelt inte samma chans eftersom audionomerna har färre kollegor att diskutera med, och kanske får in en viss patientyp en gång i halvåret.
Slutligen så handlar det inte bara om att sälja en teknisk pryl. Det krävs helhetssyn på rehabilitering samt uppföljning av de hjälpmedel man provar ut. En privat klinik har inte resurserna eller storleken att erbjuda en sådan helhetssyn på det sätt som ett landsting kan.
Istället för att förlita sig på privata lösningar, anser jag att man bör stötta landstingen i deras verksamhet. Det får aldrig bli så att min privata ekonomi avgör om jag får de hörapparater jag behöver.
#1 Bra skrivet
Något som HRF även lyfter fram är en undersökning där patienter fått höra att de ska få en sämre hörapparat vid ett tillfälle och den absolut bästa och senaste vid ett annat tillfälle. Den senare har alltid varit bäst enligt patienterna. I själva verket är det samma apparat. Beroende på vad audionomen som prövat ut hörapparaten har sagt har patienten reagerat därefter.
En som bara är ute efter att sälja hörapparater säger ju såklar att det är bäst och patienten tror det!
Ritva
"Små saker vi fått gjorda, är bättre än stora saker vi planerar att göra."