Visst har detta alltid varit på tapeten för min del! Folk har påstått att jag visst hör och bara gör mig till med mera. Jag har löst det genom att så tydligt jag kan förklara hur jag hör, vilket ibland har lett till generade ursäkter. Sedan jag fick de hörapparater jag har nu är det helt annorlunda, eftersom jag nu hör när någon pratar med mig på avstånd, så hinner jag i tid stoppa personen ifråga om jag inte hör. Dörrklockan hör jag ju med hjälp av min hund, så den är sällan något problem.

Kom ihåg ingen ska behöva be om ursäkt för att man hör dåligt!

Nu har jag säkerligen ett riktigt krasst resonemang enligt en del, men det är ens eget ansvar att se till att man hör, eller har adekvata hjälpmedel.

Man kan inte skylla bort, och "ursäkta" allt med dålig hörsel.

Tyvärr är det nog rätt vanligt bland hörselskadade och döva att skylla bort och ursäkta sig med att man är döv/hsk. Men det rättfärdigar ytterst lite, om ens något..

Vad värre är att en hel del kommer undan med det. Men det bottnar väl i den djupt rotade överbeskyddande "kulturen" i döv-hsk-skolor.

Hör inte jag dörrklockan så får jag väl se till  att lösa det. Jag kan knappast lägga över det ansvaret på besökare/anhöriga eller någon annan heller för den delen.

Jag har full förståelse för att din kompis föredetta sambo (eller hur det nu var) blir förbannad om ingen öppnar dörren. Det hade jag också blivit. Han får väl skaffa blinkljus som alla andra om han inte hör dörrklockan…

#2 Okej det var en miss av mig att inte utveckla bakgrunden bättre. Min vän har flyttat nyligen och har inte hunnit få hjälpmedel ännu, men de är på gång. Så den bortförklaringen hjälper inte.

Visst kan det vara så att det finns ett mycket skyddande "kultur" omkring döva och hörselskadade, speciell bland dem som gått i specialskolorna, det kan jag hålla med om. Men ändå! Jag tycker att vi får kämpa så mycket i vår vardag med att höra och allt strul med teknik som inte fungerar. Det är orimligt tycker jag att man ska behöva gå i försvar inför dem som är mina närmaste anhöriga, som bör ha en annan förståelse för problemen som jag har. Exet har ju i det här fallet tidigare levt med h*n och säkert själv fått uppleva hur det är. De flesta par har ju problem med kommunikationen och så vidare. Det gäller även mig som ändå är gift med en annan hörselskadad. Kommunikationen är ju ett stort problem för oss som är hörselskadade.

Jag känner själv att jag mer och oftare väljer oftast (omedveten i situationen just då) det beteende som jag själv upplevde att många hade när jag gick på gymnasiet. Som var direkt avvisande ibland. Men det tror jag hänger ihop med att jag hör sämre och då helt enkelt inte orkar engagera mig i det som händer omkring mig!

Men Surgubben, hur gör du då själv när du möts av ett sånt oförstående som jag beskrivit. Tänk dig då att du gjort allt i din makt och ändå får skit när du påpekar att du inte hör?

Många blir irriterade på min mamma när hon inte hör. Vilket är hemskt.

Hon är inte dummare än någon annan, hon gör sig inte till. Hon bara hör inte.

Hörapparaterna hjälper lite, men är det för mycket ljud hör hon ingenting ens med dom på.

Ritva, jag kan nog inte riktigt identifera mig med situationen. Vissa saker är dessutom nog i det närmaste omöjligt att förstå för utomstående (icke hsk alltså) hur nära anhöriga de än är. Det måste så att säga självupplevas.

Jag kunde omöjligen identifiera mig med svårt/gravt hsk när jag själv hörde bättre. Jag hade ytterst liten förståelse för deras problematik. Jag minns när jag gick i pluugget och hade klasskompisar som låg och kved sig på golvet när kritan gnisslade i svarta tavlan. Själv undrade jag vad fan de pysslade med

Men jag kan lova att jag förstår dem idag. Men det skulle liksom till att jag själv blev gravt hsk/vuxendöv.

Jag ställer inte så stora krav på omgivningen, och jag tror att det är på den punkten skillnaden ligger. Jag förstod inte själv trots att jag till stor del bara umgicks med hsk och döva, då kräver jag inte att andra - helt oerfarna av hörselskador - ska förstå heller.

Nej jag kan hålla med om att man inte kan begära att de ska förstå helt och fullt heller! Men jag tycker ändå att det är intressant att få höra hur andra gör och upplever sådana situationer.

Jag var på en rehabvecka för ett tag sen och hade sedan en uppföljande dag då även anhöriga fick följa med. Mina anhöriga var inte med då de bor för långt bort eller är hörselskadade själva. Men det var några som hade anhöriga med sig. De fick under 15 minuter pröva på att sitta och försöka lyssna på vad som sades med bullerkåpor på. De hade ju även tillgång till de tekniska hjälpmedel som vi iform av skrivtolkning och teckenspråkstolkning. 

Men det var spännande att höra deras reaktioner efteråt. De sa bland annat att på slutet började de att sluta lyssna, en fick lite panik och vill "fly". De tyckte kort sagt att det var jobbigt! Samtidigt fick de en typ av känsla av hur vi kan ha det, men det är ju långt ifrån hur det verkligen kan vara! Vi har ju till skillnad från glasögonbärare inte vår hörsel korrigerad i och med att vi använder hörapparater. Hörseln är ju skadad och det ljud vi får in är också så att säga skadat!

Det där med korrigering stämmer väl inte riktigt överlag. De flesta har ju "bara" nedsättningar med bibehållen ljuddiskrimination. Och då fungerar ju hörapparater förhållandevis bra.

Men när hörseln är "skadad" och ljudet låter helt koko så kan man likagärna kasta hörisen!

Många av dem som är födda gravt hsk har ju helt enkelt blivit ganska blåsta på konfekten. Sannolikt hade det varit bättre om de dövklassats istället för att tvingas leva något sorts "låtsas-vara-hörande-liv".

Vad gäller Oförstående, om man nu kan betrakta det som det, så har en del anhöriga/kompisar osv en viss oförmåga att skicka/besvara/kommentera SMS och e-post.

Även om man vet att SMS:et nått fram så förväntar man sig någon form av respons. Den där "responsen " som ett "hum" i telefon skulle liksom räcka. Men när den uteblir så kan missförstånden bli helt enorma.

Det är väl en aning störande.

Inte en jätteny tråd, men jag passar på att kommentera på ändå. För mig så var en av de största frustrationerna med att bli hörselskadad att upptäcka att jag INTE kunde lösa alla problem genom att anpassa saker som jag hade kontroll över. Jag känner mig ärligt som en skurk varje gång jag faktiskt gör något för att kräva att omgivningen anpassar sig, och i och med att man undviker det så blir man isolerad.

Den främsta orsaken är att jag har en sensorineural hörselskada, vilket är väldigt vanligt. Då har man svårt att uppfatta tal i brus, och även om man förstärker ljudet med hjälp av hörapparater så gör bakgrundsljud att det kan bli hopplöst att höra. Signalbehandlingen ens i moderna hörapparater är helt enkelt inte alls lika effektiv som ett oskadat öra hade varit. Att anpassa sig gick egentligen ganska bra så läge hörselskadan inte var så stor, men under de senaste åren försämrades min hörsel ganska ordentligt, och det spelade inte längre någon roll hur jag till exempel placerade mig vid samtal, faktum är att jag till och med hade svårt att höra vissa personer även om vi var i lugn miljö och de faktiskt försökte tala tydligt. Hörapparaterna är helt enkelt inställda efter en hörselkurva som inte är aktuell och hörseln så pass försämrad att det finns mycket jag inte hör bra trots hörapparater.

Nåja, men uppdatera hörapparaterna är väl inget problem? Och skaffa hjälpmedel som konferenssystem till jobbet? Jo, det är dessvärre inte så smidigt alla gånger, även om det finns hjälp. Det tar tid och det kan lätt bli tjafs om pengar, som det blev mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen när jag skulle ha telefonhjälpmedel, samtidigt som en chef blev sur på mig (eftersom hans lön var direkt beroende av avdelningens resultat) och jag hade fräckheten att fråga om arbetsgivaren kunde ge ett mindre bidrag för att jag skulle kunna få bättre hjälpmedel. Hursomhelst, räkna med ett besök hos hörselvården för hörselprov, några månader senare ett besök hos läkare, ett par månader senare ett besök hos audionom för ett första möte, sedan ifyllning av papper till försäkringskassan, och ett par veckor senare får du träffa ett privat företag som ska stå för hjälpmedel till jobbet, sedan nytt möte med audionom och du får äntligen nya hörapparater, därefter telefonsamtal från försäkringskassan och upp till 60 dagars väntetid innan de ger sin bedömning, och när försäkringskassans bedömning kommit in, så får du boka ny tid med företaget för jobbhjälpmedel, då de kommer och gör en utvärdering av ditt hjälpbehov, varpå du väntar ytterligare tills du faktiskt får de hjälpmedel det beslutas om. Ifall du behöver någon annan slags rehabilitering också, så får du vänta på den också tills det finns plats i rätt grupp. Nu upptäcker du kanske att allt inte fungerar som det ska, och då får du boka ny tid hos audionomen för justering eller lagning. Det här var ungefär gången hos mig, och jag var ändå i den högst prioriterade gruppen som yrkesverksam med problem som krävde snabba åtgärder.

Det är klart att det kan finnas hörselskadade som inte anstränger sig att hitta lösningar, men min erfarenhet är snarast att man verkligen gör allt och är orolig som den ensamma mamman i ett tidigare inlägg här på forumet som plötsligt tappade hörseln på ett öra, och inte visste vad hon skulle ta sig till för att få hjälp och besked snabbt.

Om jag ska sammanfatta så finns det nog inga hörselskadade som inte skulle vilja höra ordentligt. Hörselskadade är varken latare eller duktigare än andra, varken mer godsinta eller ondsinta. Att det inte fungerar med kommunikationen kan ibland vara något som den hörselskadade kan åtgärda, men vid de tillfällen det inte går så är det jobbigt.

Förresten, jag borde abslout lägga till en positiv erfarenhet också. Det händer då och då att man råkar råkar ut för riktigt oresonliga personer , men en gång när jag var på konferens i jobbet, råkade jag på den bästa upplevelsen någonsin som hörselskadad. Som ni vet så är konferensmiljö med buller och prat om vart annat hopplös miljö om man har hörselnedsättning. Men den här gången hade en av deltagarna en gravt hörselskadad dotter, och utan att jag behövde förklara, tjata, fråga, så ryckte den här mannen in. När jag inte hängde med på ett skämt vid middagsbordet, eller när jag inte uppfattat namnet på någon vid mingling trots upprepade omfrågningar, och till skillnad från i vanliga fall så visste han hur han smidigt kunde underlätta och se till att hängde med. Jag har inte råkat ut för det igen, men för varje person som inte förstår, så finns det tydligen de som har lite erfarenhet av att hjälpa till också. Det som slog mig var att det fungerade så smidigt och inte behövde vara speciellt krångligt.

Hej!

Som jag berättat om i något tidigare inlägg har min hörsel den senaste tiden försämrats ganska mycket. Jag instämmer förvisso i att man har ett ansvar att se till att man har hjälpmedel som är tillräckliga men ser också att det till viss del handlar om ekonomi. Jag är själv ensamstående mamma med tre barn. Jag har blinklampor till telefon, dörr, brandlarm samt vibrator till detta o väckarklocka. Jag har de hörapparater som jag inom mitt landsting får till en vettig peng. Jag har inte råd att själv skaffa något extra.

En "vettig" telefon är något som jag tyvärr inte har ekonomi till utan väljer att använda sms och mail eller meddelanden på andra internetsidor ex facebook. Detta har många i min omgivning mycket svårt att acceptera o respektera. De tycker att finns en vanlig telefon kan man väl ringa. Telefonen finns till stor del för de två äldsta barnens skull då de är i skolåldern och vill kunna ringa kompisar, pappa etc.

Kan dock tillägga att mina underbara kollegor förra veckan smsade mig då de behövde komma i kontakt med mig då jag vådade sjukt barn . De har förstått o respekterat mitt behov.

Jag har intenet och mobil och kollar både mail och sms flera gånger om dagen så jag har sett till att det finns kommunikationsvägar men mina vänner och anhöriga måste respektera att jag behöver använda dem.

Ha det gott alla ni som läser.

Beatan

Kämpa på Beatan! Jag atar att det finns några få som verkligen är negativt inställda, och några få som har en helt positiv attityd, och sedan finns det en större mängd som är ganska neutrala och som kan övertygas att hjälpa till på ett bra sätt med "lite" övertalning och förklaringar. Ta inte åt dig, det finns hyggliga människor överallt. Och om du får chansen att välja vem du lägger tid på, så lägg tiden på dem som du gillar att ha att göra med och ger uppmuntran (även om de kanske inte alltid ser hur de bör göra automatiskt).

Uppriktigt sagt så är det fantastiskt att det finns så många textbaserade kommunikationsmöjligheter idag! Jag begriper inte hur jag skulle klara mig utan mail och SMS. Visserligen har jag mobil som jag använder både i jobbet och hemma, men det är helt klart jobbigt och man kan aldrig vara säker på att höra därför blir det definitivt mest textbaserat. Hur sjutton gjorde de sig förr när man faktiskt var tvungen att använda telefon så mycket oftare.

Annars så håller jag ju precis på att få hjälpmedel till jobbet, och min tanke var att om jag får hjälpmedel till mobilen för jobbets skull, så slår jag två flugor i en smäll eftersom den kan användas hemma också. Kanske kan du prova en sådan variant för att få gratishjälp. Jag håller dock med om att ekonomi är ett irriterande hinder som man stöter på jämt i olika former.

Trevlig helg på er!