hmm, ja det låter ju inte som några vidare erfarenheter.

Men jag börjar minnas själv bakåt. Vi hade en grupp som kallades för VI- gruppen, som startade på mellanstadiet. Syftet med den var att vi skulle få träffa andra som var hörselskadade och gick i vanlig klass. I början var det ju mycket "hurtfriska" damer, men vi hade ju så kul vi som träffades. På gymnasiet träffades vi fortfarande och när vi hade pedagogerna med oss så var det mycket trams och svammel. Jobbade igenom de, i våra ögon, tråkiga diskussionsfrågor för att bli klara och ha kul istället. MEN efteråt drog vi ofta iväg och sat och snackade någon annanstans. Sista året i gymnasiet hemma i min lägenhet. Poppade popcorn (var kan mitt nick komma ifrån?) och snackade halva natten, och då skulle nog våra pedagoger velat vara med för det var då våra riktigt djupa samtal var. Faktum är att jag än idag har kontakt med några från den gruppen som är bland de bästa av mina vänner!

Ok en till lärdom idag. Var inte överdrivet positiv i arbetet. Viktigt att visa på det positiva eller har jag helt fel?

Jag måste bara få fråga: Hur betraktar du dig sjäv idag som person med ditt funktionshinder? Du kan välja och svara med PM om du inte vill utveckla det här. Jag respekterar även om du inte vill svara.

kram och

Vadå överdrivet positiv? Vad menar du, som pedagog eller?

Funktionshinder? Njae, va vadå har jag ett sånt?

#2  ler åt din sista kommentar! Med överdrivet positiv menar jag att som pedagog och speciellt som pedagog för mindre barn på förskolenivå så försöker man ju att lyfta det positiva och stärka det som barnet kan bra för då kommer oftast det andra som är mindre bra av bara farten. Risken finns ju att det känns för överdrivet speciellt om man är vuxen och bemöts på samma sätt. Det var det som jag menade som en lärdom för mig, att ta med mig i mitt yrke.

Pedagogertror ofta att andra inte begtiper saker och ting det råkar man ofta ut för

Det gäller inte bara Hörselvården det gäller även Synvården

Man blir ofta behandlad som mindre vetande av personer som är tillsatta för att hjälpa en

Fast man kanske har betydligt större erfarenheter än vad pedagogerna har

Man ska vara rättvis det är inte alla som uppträder så men de är tillräckligt många för att hela håren ska få dåligt ryckte

#4 så sant. Då får vi hoppas att jag (om jag får jobbet) har lärt mig något av er. Men samtidigt har jag ju egena erfarenheter.

Just det, man blir bemött som mindre vetande, eller rent av helt  dum i huvudet.

#5 Egna erfarenheter kommer man långt med

#6 Det stämmer bra i många sammanhang inom vården tyvärr

Jag fick en hörselnedsättning på ena örat som 12-åring. Det andra örat strök med för ett år sedan då jag fick akustikusneurinom. Jag måste säga att hjälpen jag har fått från hörselvårdens team för vuxendöva under året har varit fantastisk. Psykologer, audionomer, läkare har stått på rad för att hjälpa… på mina villkor i den takt jag önskar. Hade ingen aning om att det fanns så mycket resurser. Det kändes nästan som - Hallå sjukvården, ut och rädda liv istället, jag klarar mig! Nu i efterhand har jag insett att stödet har varit väldigt värdefullt. Saker psykologen sagt till mig kan komma upp i mitt sinne nu i efterhand om jag känner mig missförstådd och vilsen och trött. Då gör orden nytta.

Annat var det när jag som barn fick den första hörselskadan. Det gjordes många misstag då. Man fokuserade på att jag var annorunda och ville att jag skulle gå i specialklass istället för att hjälpa och stötta så att man kunde gå kvar i den vanliga klassen. Det gick ju alldeles utmärkt med rätt hjälpmedel.

Surgubben, vad beror din hörselskada på?

Jaha, då är det bara att grattulera till hjälpen/bemötandet. Vilken världsdel pratar vi om?

Inte en susning vad min hsk beror på. Troligen har jag väl inget hårflimmer i öronsnäckorna.

#9 Göteborg som barn, nu Borås. Har förstått att kvaliten och tillgängligheten skiljer sig åt en hel del beroende på var i landet man bor.

Hur mycket hör du? Kan du använda hörapparater?

Stendöv på ena örat, gravt hsk på andra. I 7 av 10 fall klarar jag av att prata i telefon relativt obehindrat, och hör ca en meter rakt fram och åt det hörande hållet. Resterande, typ 30% av tiden så faller ljuddiskriminationsnivån så pass att det bara låter kalle anka, det flyter ihop och låter ungefär som att folk pratar under vatten - blubb blubb he he. Tyvärr är det ju helt omöjligt att uppfatta tal då när man bara hör med ena örat.

Ungefär samma som jag då! Stendöv på vä (hörselnerv borttagen) På höger har jag lite hörsel kvar men eftersom det är en skada på hörselnerven så är taluppfattningen dålig. Med hörapparat har jag ungefär 30% taluppfattning, resten flyter bara ihop så är beroende av läppavläsning. När jag talar med folk jag känner riktigt väl så förstår jag mer av vad de säger eftersom jag vet hur de bygger sina meningar och ungefär vad de förväntas säga, så då gör det inte lika mycket att jag missar några ord, jag fattar vad de menar (oftast, det blir många missförstånd förståss)

Jupp, håller med i bra många situationer grejar man kommunkationen av gammal "hörande-erfarenhet" eller vad vi nu ska kalla det för.