Depressioner och hörselskada
Finns det någon på denna sajt, som liksom jag, både har en hörselskada och återkommande depressioner?
Jag upplever att mina depressioner är det allra värsta hindret i mitt liv och min tillvaro eftersom sänkt livslust och nedstämdhet är bland det djävligaste man kan vara med om.
Mina depressioner är förmodligen nedärvda och medfödda, även om jag inte vet varifrån de kommer. Ingen i min familj eller släkt har sådant, i alla fall inte konstaterat. Ibland har jag misstänkt att min mor lider av depressioner, med tanke på hennes labilitet, teatraliska läggning, hennes benägenhet för hårdhänthet och våld, osv. Alla depressioner yttrar sig inte som hos mig: nedstämdhet, ingen aptit, håglöshet, ångest. Vissa människor blir hysteriska och uppskruvade av depression. Åter andra blir aggressiva och utåtagerande.
Däremot vet jag helt säkert att de inte beror på hörselskadan. Hörselskadan är ett ingenting jämfört med det lidande depressionerna för med sig.
Vore det bara hörselskadan, och jag inte hade depressionerna, hade jag förmodligen varit hur lycklig som helst i mitt liv.
För närvarande håller jag på att testa en ny digital apparat. Jag gillar den inte, det kan jag säga. Har haft analog väldigt länge. Den här sänker buller väldigt bra, men jag märker att jag får skitsvårt att höra vad som sägs i t ex bordstelefonen på jobbet, det var det inte problem med förut.
Och jag har dragit mig i det längsta för att sätta igång ny utprovning, just för att min ork och mina krafter sänks av depressionsproblematiken. Det var meningen att processen skulle ha satts igång förra sommaren.
Lagom tills dess fick jag ett återfall i depressionen och det hela fick skjutas upp drygt ett halvår tills jag var stabil igen.
Hur stabil, det kan man ju undra. Jag äter medicin och ska därför inte få något regelrätt återfall, men jag är skör något så förbannat.
Blev utsatt för en grymt förödmjukande och kränkande händelse på jobbet nu i fredags. Det tog mig så hårt att jag åkte rakt ner i en svacka med tydliga depressiva förtecken.
Jag är rädd för att jag inte kommer att orka med processen att testa ny apparat fullt ut.
Det här är verkligen ett aber. Min sinnesro och min psykiska balans är A och O för mig. Jag kan inte äventyra den, det handlar om livet.
Befinner jag mig i en obehandlad depression får jag visserligen inte självmordstankar, för jag är inte den typen. Men jag slutar äta, det slår mot aptiten. Får jag inte behandling svälter jag troligen ihjäl.
Att balansera mitt psyke är det som tar mest kraft, inte hörselskadan. Min audionom är på mig och vill att jag ska ha en digital, inte en analog, och säger Det finns inga analoga längre. Hon vill att jag ska ha två apparater, men det vill inte jag. Jag vill ha ett öra "fritt".
Jag har haft mycket problem med dels vaxbildning (delvis nedärvt, min pappa har samma problem fast normalhörande och ingen apparat), dels eksem och infektioner.
Vad min audionom inte förstår, trots att hon bara vill "hjälpa" mig, är att den press hon utsätter mig för, inte är bra för mig och gör att jag känner mig stressad och mår dåligt.
Det är inte hon som avgör vad som är bäst för mig, det är jag. Jag föredrar alla gånger att må bra psykiskt framför att inte göra det. Där prioriterar jag mitt psykiska mående framför att "sköta om" hörselskadan.
Ja faktiskt.
Hörselskadan är visserligen till besvär ibland, men den gör inte att jag mår kass, den gör inte att jag tappar aptiten och typ inte vill någonting alls.
Nu blev det lite långt, men…
Om någon skulle vilja kontakta mig via pm och diskutera detta, som har samma dubbel-problematik, så gör gärna det.
Tack för mig.
Det låter inge vidare det där! 
Jag kan ha perioder då jag är mer nedstämd speciellt på hösten innan snön kommer och på våren innan ljuset återvänder. Men det är inte i närheten av det du beskriver.
Vet du om att det finns hjälp och stöd att få på pedagogiska hörselvården av bland annat kuratorer, psykologer och andra inom proffessioner. De kanske kan hjälpa dig med hörselbiten ialla fall och hjälpa dig hantera utprovningen och den nya hörapparaten.
Jag finns här om du bara vill skriva av dig och lyssnar. Hoppas att någon hör av sig till dig om de har liknande problem och kan dela med sig hur de löste det!
Tänker på dig och finns här som sagt! 
Ritva
"Små saker vi fått gjorda, är bättre än stora saker vi planerar att göra."
Tack, det gör gott med några ord av sympati.
Men just utprovningen av apparaten skulle jag inte ha några problem att klara av, om inte det vore för depressionerna. Det är just de som ställer till det för mig.
Jag har varit i kontakt med psykolog, kurator, osv tidigare på hörcentralen, men upplevde inte att de kunde hjälpa mig. Mina problem är, som jag nämnde förut, inte i första hand förknippade med hörselskadan.
Men min audionom vet om min depressionsproblematik. Jag ska dit igen i mitten av maj för en första utvärdering, efter det får vi avgöra hur vi ska gå vidare. Måste ju för höge farao finnas fler typer än den som jag provat nu. Jag kommer att kräva en individuell programmering, efter mitt dagliga liv och hur mina aktiviteter ser ut.
Min sammanlagda psykiska belastning måste vara så låg som det bara går.
Tack igen!
Jag har skickat dig ett pm!
Det låter som om du har en del att bearbeta från din barnom (om du har vuxit upp med den mamma som du beskriver) Hörselskada, utprovning, deperssion och ett tungt baggage… det ena ger det andra och man orkar till slut ingenting. Jag borde inte säga till dig vad du skall göra men här kommer ändå något som kan väcka en tanke.
Fram tills för två år sedan så hade jag en ensidig hörselskada. När sedan hörseln sakta fösvann även på andra örat så tackade jag nej till två hörapparater, tyckte också att jag kände mig instängd med två. Nu är jag döv på ena örat och gravt hörselskadad på andra. Jag ångrar så in i norden att jag inte passade på att ha två hörapparater när jag kunde. Jag skulle passat på att höra max när jag fortfarande hade chansen.
Jag har en digital Phonak apparat och älskar den. Jämfört med de analoga apparaterna jag haft geom åren så är den här helt fantastisk… när man vant sig. Jag håller med dig, utprovningen är hemsk. Men sedan händer något. Apparaten blir som en napp, jag kan inte vara utan den. Om man tar av den känns det naket. Jag kan inte ens diska längre utan apparaten.
Ställ krav på audionomen. Säg att du vill ha det bästa de kan få tag på. Säg att du behöver det om du skall orka gå igenom utprovningen en gång till.
Sök hjälp via den vanliga vården för de delar av depressionen som inte beror på hörselskadan. Leta tills du hittar en psykolog som du gillar.
Jag trillar också ner i depression ibland. Oftast kan jag se och förstå att det beror på att jag ligger efter på det sociala plandet. Jag har lärt mig nu att jag måste boka in träffar med en vän åt gången och träffas på ett lugnt ställe. Då får jag det samtal som vi alla behöver ibland och som vi hörselskadade oftast missar…. samtalen som inte handlar om något vettigare än nya klädinköp, gnäll om jobbet etc. men gud vad viktiga de är, de samtalen.
Lycka till. Försök att ta tag i en sak åt gången och ha lite extra medlidande med dig själv.
Tror det är ganska vanligt att hsk har perioder då man mår sämre, iaf när man märker som ni tidigare nämnt att man inte hänger med socialt. Men man får försöka acceptera sig själv och handikappet man har och försöka göra det bästa av det ..Själv försöker jag bli bättre på att klappa sig själv på axeln och accepetera att man inte kan hänga med i samma tempo som andra. Jag har dock även jobbigt med svår tinnitus som ställer till det, vilket tar ork att hantera. Men det mesta går faktiskt! Men tror det är viktigt att vara öppen med hur man mår och ha nära och kära omkring sig som stöttar! Man måste låta sig vara svag ibland och ha "dåliga" dagar.
Sedan är självfallet det mer komplicerat om man har en depression i grunden också som kanske inte hör ihop med hörselskadan.
#5 Berätta gärna om din tinnitus i en egen tråd. För övrigt instämmer jag med er övriga talare angående depression och hörselskada.
En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.
Om jag bara hade hörselskadan, så skulle jag nog inte bry mig ett skvatt om den utan bara leva mitt liv ändå. Just den har aldrig hindrat mig från att sporta, resa, jobba, träffa män, skaffa nya hobbysar, sov. Ok jag går inte på krogen och jag kan aldrig bli tolk och några yrken till. Men det kan jag leva med.
Depressionerna är fanimig värre. Och de har ju ingenting med hörseln att göra. De lever sitt eget liv liksom.
Men jag tenderar ibland att ställa för höga krav på mig själv, och det är inte bra. Så jag ska göra som någon föreslog, vara snäll mot mig istället :-).
Trevlig kristiflygarhelg!